måndag 19 december 2016

Lantfrid säger adjö!

Vilken resa det har varit...
Det började som en utmaning åt mig själv, för mig själv -att inte sluta skapa och att försöka att fortsätta njuta av naturen- trots att jag fick en svår sjukdom. Idén till denna bloggen föddes.
Det gick ju bra!
Jag trodde knappt mina ögon idag, när jag tog mig tid att gå in här och upptäckte att jag nu snart är uppe i inte mindre än 136 000 klick!
Inte så mycket att jämföra med storbloggarna, som väl har det i timmen;)
...men jag är rörd och tacksam över intresset.
I början fick jag stålsätta mig. Det krävdes en vilja av stål för att inte ge upp. Mina projekt och idéer fick mig att fokusera på något annat än det krig som pågick i min kropp.


...Ni känner igen min älskade järnsoffa från Jeanne DÁrc. Men nu står den inte i lanthuset längre, nu står den i en liten lägenhet.
Jag har lämnat min man, och i väntan på bodelning och försäljning av min kära gård så har jag mellanlandat här.

*

...Jag kommer inte ge upp.
Skapandet -ALDRIG.
Kärleken till naturen -ALDRIG.
Estetiken och behovet av att omge sig med vackra saker...nej, den längtan kommer jag alltid att bära.
Däremot har min materialistiska sida stillat sig, och det ser jag som ett friskhetstecken.
Jag hade allt, men ändå ingenting.


Jag uppnådde min dröm om mitt stora, fina hus på landet, men livet blåste mig ändå i en annan riktning.
Varför sörja?!?
Livet är ett äventyr, vi går igenom olika faser och det gamla lämnar plats för något nytt att gro.
...vem vet vad som väntar bakom nästa krön? Jag är fortfarande väldigt nyfiken på att se det!

Det är spännande att leva, även om man har cancer, som jag,
Livet blir intensivt. Man väntar inte på nästa buss, man inser att man själv är den enda som kan skapa sin egen lycka.

Enkelt, diskret, men vackert utan att bli för mycket...


Min lilla hall i lägenheten. En söt kille hjälpte mig att ta in en liten gran, och det doftar så gott samman med hyacinterna.

Från min vän Lotta. Visst är det så - en ny dag, en ny chans. Varje dag.

Kunde naturligtvis inte låta bli den här. Rostig och snygg -ska den pryda mitt nästa hem, förmodligen ett torp, men vem vet?


Drömmar på burk. Hihi.


Små kvastar är mysiga att göra. Snabba, enkla och söta. Är man häxa, så är man;)



Örtskåpet är äntligen på plats. Då är jag nöjd. Det tog ett halvt år att bygga upp samlingen, och nu har jag det mesta mot de flesta åkommor, samt magiskt material, givetvis.


Bränna skyltar var ju roligt, det kommer det bli fler av.


En sista hälsning från mig, tack för att ni stöttat, peppat och visat intresse för mina påhittigheter.
Kanske blir det en ny blogg om nästa hem, kanske inte. Kanske är jag färdig med den här biten av livet nu och kommer skriva om helt andra saker. Just nu vet jag inte, jag vet bara att jag står på tröskeln till resten av mitt liv, och att det känns underbart!

Stort tack, och ta hand om er!

/Många kramar från Frida Varga Vanadis Hammarsten